Plötsligt händer det

I samband med att familjen skaffade internetabonnemang i slutet av nittiotalet ökade mitt musikintresse. 70 procent av den tid jag ägnat åt internet sedan dess har handlat om att upptäcka ny musik, eller fördjupa mig i det jag redan gillar. I många fall har det handlat om en gedigen dammsugning, då sökningarna mer än en gång berört smala okända band och artister. Där har mitt nörderi lärt mig mer om faktainsamling och kritiskt tänkande än vad min skolgång lyckades med.

Men så plötsligt tog ett större intresse vid. Efter år av bläddrande bland tysk krautrock och dammiga gamla bluegrass-band upptäckte jag Elvis Presley, och märkte därmed hur internet vecklade ut sig till vad det faktiskt är tänkt att vara: en outsinlig källa till gränslös information om precis allt.

Jag har sedan några år föredragit den senare, country- och gospel-influerade, småplufsige Elvis men aldrig tagit mig an honom lika hårt som nu. Och på bara några dagars tid har jag tillgodosett mig allt jag behöver veta, inte bara om den Elvis-period jag föredrar, utan om hela hans fascinerande karriär, musik och inte minst: livsöde.

Jag tror aldrig jag har intresserat mig så här mycket för något så här brett, vilket är ovant. Mitt intresse har lett till ett metaintresse, där jag inte upphör att imponeras av alla möjligheter. Skulle jag vara nyfiken på vad Elvis eventuelle plektrumputsare sagt om Elvis frisyr, ja då är det mycket möjligt att denne skrivit ett tiotal böcker i ämnet. Som i sin tur besvarats av en handfull Elvis-historiker.

Med dessa möjligheter har jag kommit att tappa fokus på vad jag tycker är mest intressant. De obegränsade möjligheterna, att ett människoliv kan växa sig så stort att minsta detalj finns dokumenterad ur flera vinklar eller just musiken. Jag vill dock tro att mitt intresse är en summa av alla dessa sidor, garnerat med det faktum att alla skrikande tjejer i dokumentärerna jag plöjt igenom diggade honom betydligt mer än vad jag någonsin kommer förstå.

När jag tänker tillbaka undrar jag vad all denna läsning om olika "nyskapande" postpunkband egentligen gett mig. Jag har glömt många av dem sedan länge, men när det gäller kunskapssamlande är jag nöjd att ha gått från det smala till det breda. Hade det varit tvärtom hade jag nu varit ett blankt papper bland internets alla möjligheter, vilket inte bara hade varit en märklig utveckling utan även en ganska sorglig.

Jag är därför glad att mitt Elvis-intresse inföll sig just nu, när jag sakta börjar närma mig trettio och på sätt och vis tvingas forma en tillvaro som går att kombinera något så när med andras. Samtidigt som jag fortfarande är noga med att vårda mina många smala nördintressen. Att helt byta liv, och göra sig ett med det folkliga festliga fullsatta hade lätt kunnat få olyckliga följder, då jag inte handskats särskilt mycket med det tidigare.

Som att gå från att vara en hårt arbetande lastbilsförare till att bli tidernas största popsångare på rekordtid. Att gå från det smala till det breda var ju precis vad som blev Elvis tragiska död.

Därför måste jag nu vakta mitt psykiska från att gå samma väg som Elvis fysiska.