Ur vägen!

Jag var som mest koncentrerad på Contagion under slutscenen. Anslaget var tydligt. Jag förstod att det var slutet och tyckte under scenens gång att det var så bra det kunde bli, för att vara en hyfsat okej film.

Men i samma sekund eftertexterna började rulla utbrast främlingen bredvid ett förvånat "VA?!", och min fokusering utbyttes blixtsnabbt till rutinmässig irritation. Kunde jag inte ha fått uppleva i fred?

Som att ha sex med någon som sekunden då man kommer frågar "Är du klar? Vill du kliva av så jag kan gå på toaletten?".

Contagion tillhör inte den typ av filmer jag vanligtvis uppskattar, men när jag går på bio föredrar jag köttiga Hollywood-produktioner. Genren brukar lämna ett väldigt litet avtryck på mig, och så lär det nog bli även i det här fallet. Jag har över huvud taget en förmåga att alltid glömma av filmens slut, varför jag kan se om de flesta filmer utan problem. Det tycks vara ett familjedrag, då mamma aldrig minns en titel, min syster inte minns de filmer hon någon gång kallat sina favoritfilmer och pappa sett tre filmer i hela sitt liv, på sin höjd.

Contagion är därmed ett undantag. Slutscenen är högst sannolikt det enda jag kommer minnas från den. Människor man inte känner är ju oftast i vägen, men tack vare min stolsgranne (som dessutom andades högt och oregelbundet filmen igenom) kommer jag minnas. Däremot är jag säker på att minnet från själva slutscenen kommer blekna, medan hans "VA?!" kommer göra sig påmint varje gång jag går på bio.

Främlingar. Världens sämsta människor.