Bakgrundsinfo

Hockeylaget i staden jag kommer ifrån är inte bra. Jag är inte ensam om att hävda det, och det står sig allt mer tydligt för varje gång jag kommer "hem", slår upp lokaltidningen och läser de senaste matchresultaten.

Jag spelade själv i klubben i två år från att jag var tolv. Redan då gick det rykten, till och med inom föreningen, att A-laget var listat i Guinness Rekordbok under "Världens största förlust". Det gick inget vidare för oss yngre heller. När vi i slutet av en säsong förlorade mot serietvåan med en i våra mått mätt så mild förlust som 6-3 kom det att innebära att vi inte slutade sist i tabellen, utan näst sist. Vår glädje vid matchens slutsignal måste ha överträffat den hos de som faktiskt vann serien, varpå en reporter från sportsidorna ringdes in och täckte en halv sida med vårt lagfoto.

Senare berättade tidningen även om framgångarna hos laget ett år äldre än oss, då de för första gången under säsongen inte förlorat med tvåsiffrigt. Matchen hade istället slutat 9-0.

Staden har sedan länge haft ett lag i högsta bandydivisionen, vilket skulle kunna vara en av anledningarna till att ishockeyföreningen fått kämpa. Förutom stadens ointresse har de sorgliga siffrorna inte bara visat sig på isen, utan även på banken.

Gårdagens tidning berättade om det förstnämnda: 20 raka förluster. I tabellen går att utläsa att siffran motsvarar alla matcher som hittills spelats under säsongen. Här har man släppt in hela 124 mål medan man själv gjort ynka 46. Med totalt tre insamlade poäng ser det ut att bli en svettig resa för att, som vi, ta oss förbi de näst sämsta som har 19 poäng. (Trots att matcherna med dessa siffror i snitt borde sluta med just 6-3).

Eftersom ointresset kring ishockey inte bara är stort i min hemstad utan även på internet bör jag nu förklara en av anledningarna till varför jag skriver den här texten, förutom det smått komiska i andras misslyckanden.

Jag hamnar nämligen ibland i sammanhang där jag tvingas "komma ut" som hockeyintresserad. Folk brukar då bli mer förvånade än om jag skulle tja, komma ut som homosexuell. Ett hockeyintresse tycks nämligen betyda en extrem machoattityd. En syn jag till mångas förvåning inte delar.

Självklart var stämningen i båset och i omklädningsrummet outhärdlig vid många tillfällen då jag spelade, men jag är övertygad om att samma jargong råder i vilket fotbollslag som helst. Jag har nämligen sett fotbollsintresse på det sätt som många verkar se hockeyintresse.

Jag är övertygad om att det dels bottnar i att mitt hockeyintresse fostrades i en stad där vi var få som brydde oss, vilket kom att leda till att fördomarna om ishockey knappt existerade. Dels kommer jag från en familj där min mamma varit den mest drivande när det varit en viktig match på teve.

Men nu har hon, liksom de andra som någon gång brytt sig om hockey i staden, börjat hysa ett större bandyintresse.

Och med detta har ju då hockeyklubben gjort ännu en förlust. Den ende som egentligen vunnit någonting är jag själv, som vunnit två små argument i den ändlösa diskussionen om vilken sport som är belagd med mest machokomplex: fotboll eller ishockey. Score!

Jag som alltid hävdat att den diskussionen är helt poänglös.