De som tycker om smaken av kokta grisfötter är alltid noga med att säga hur gott det faktiskt är, eftersom fördomarna är många och det mest barbariska vi andra äter är Sushi. Grisfötter anses vara en delikatess, men jag har svårt att tänka mig någon mat som låter värre till namnet. Förutom ”de tre P:na” - pölsa, palt och palsternacka.
Redan i första butiken där jag frågar efter grisfötter rynkar köttjejen på näsan och går iväg för att fråga en kollega. Ett ”eeeeeeeuuuuuh!!” ekar mellan väggarna.
Till slut hittar jag ett par tassar i en saluhall. De ligger på ett blodigt fat och ser ut som en missbildad version av en gammal arbetskamrats äckliga brevbärarhänder.
– Det är faktiskt ganska gott, säger köttkillen i saluhallen.
Syn:
Mellan varje ”finger” växer svarta sträva hårstrån. De råa fötterna ska kokas tills köttet lossnat från benet. När jag äntligen fått mod att ens ta dem i handen och slänga ner dem i en kastrull börjar jag dagmardrömma om att de ska börja röra på sig. Jag lämnar spisen och när jag kommer tillbaka ser det ut som en Mayhem-konsert i mitt kök. Köttet har luckrats upp kring den lilla handen med tre fingrar och benpiporna spretar åt alla håll. Det är det äckligaste jag någonsin har sett och jag är riktigt nära att kräkas.
Hörsel:
Fötterna ska kokas tillsammans med grönsaker och kryddor för att få smak. Buljongen ger ifrån sig ett dovt, tjockt och puttrande läte. Jag valde vitlök och morötter. ”Grisfötter med vitlök” är ett hopplöst försök att få den här maträtten att låta mer exotisk.
Smak:
Det är varken gott eller äckligt, men mycket handlar om att jag är medveten om vad det är jag äter. Jag har därför svårt att vara neutral i mitt ätande och längtar bara efter att klumpen ska ta slut.
Foten känns som färdigtuggad och smakar lika sött som salt. Som en picnicbog doppad i glögg. Konsistensen är som en blöt strumpa med brosk.
Lukt:
På rekommendationer från min mormor, som kokat grisfötter i alla tider, slängde jag i ett gäng vitpepparkorn i buljongen. Ett mycket naivt beslut, eftersom lukten av vitpeppar påminner om ett unket ålderdomshem. Oset av kokt kadaver, vitlök och ålderdomshem kommer verkligen till sin rätt när jag lyfter på locket och studerar den håriga skelettsoppan. (Hårdrock!)
Sedan händer det otroliga – när maten kokat klart och legat i buljongen över natten luktar den helt fantastiskt! Som ett julpyntat hem med tänd brasa och snö på taket och hårda paket. Inte konstigt att det är en tradition på matbordet för många under ångestens högtid.
Känsel:
Den färdigkokta grisfoten är kall, klibbig, sölig och inpackad i gelé som det aldrig slutar droppa ifrån. Som ett aborterat foster som legat ute i regnet.
Betyg:
Jag ville trots allt tycka om kokta grisfötter på grund av lukten av jul, de pyssliga förberedelserna, det morbida och för att jag i såna fall skulle ha ytterligare en konstig sak att proklamera som ”gott”, vid sidan av sockrade popcorn. Istället blev jag besviken över den jobbiga smaken och äcklad över rättens utförande, vilket är det sämsta man kan bli av mat. Jag föredrar kött som lämnar något åt fantasin. Det spelar till exempel ingen roll hur mycket spill, rens och slams det är i varmkorv, bara jag slipper se det. Jag vet inte var Hot Dogs sitter på grisen, men mycket väl var fötterna sitter. Aldrig mer på min tallrik.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar